Snart närmar vi oss helg ännu en gång. Vissa dagar går det galet fort och andra väldigt sakta. Humöret går upp och ner, speciellt när jag inte har min gosse. Veckan känns väldigt ensamt, ni tänker säkert. Men du har ju din man hemma. Jo, men det är inte samma sak. Det går inte att förklara hur det känns, att vara utan någon så värdefult kan bli smärtsamt. Oavsett.
Jag låter som ett offer, börjar nästa tro att jag är det. Jag vill inte vara ett, vissa dagar undrar jag vart min kraft att orka "möta dagen" tagit vägen. Förra helgen började jag stor tjuta över en liten sak, det som snurrar i mitt huvud var hur hopplös jag var och helvetets oduglig. Jag är ett besvikelse. Ett hopplösfall!
Jag går till min hjärnskrynklan av en anledning. Alla dessa negativa tankar jag har i mitt huvud vill jag få bort, jag vill känna och tycka att jag är värd något. Jag känner mig straffad och att jag intalar mig själv att det finns ingen "happy ending". Endast sådan lycka finns bara i sagor. I verkliga livet ska det vara eländingt och jävligt. Eller?
Jag borde känna mig lycklig, jag har det jävligt bra. Jag har så mycket kärlek runt om mig och jag är någon i deras ögon. Varför kan jag inte bara acceptera det och bara vara, njuta av det? Varför måste jag lägga till ett, men...?!
Jag säger en sak som låter helt underbart men mina tankar tillåter inte det. Jag öppnade mig smått i lördes inför mina vänner men det är så svårt. En skakar på huvudet och en annan säger att hon förstår. Men jag tvekar, det finns ingen som förstår. Så mycket smärta och osäkerhet som ligger där inom mig och vill fan inte försvinna. Allt sitter i huvudet, jag tror att en del av mig vill ha kvar dessa tankar. Tänk om dessa tankar änligen försvinner, hur blir jag då som person? Kommer jag vara lika konstig ändå eller fullkomligt normal? Kan man någonsin bli normal? När jag tänker på normal så skrämmer det mig, för vem vill vara normal? Har man ens någon personlighet överhuvudtaget? Tänk om..... att vara normal. Det skrämmer mig.
Var på möte igår och det gick konstigt nog bra, lite bättre än dom andra gångerna. Jag hyperventilerade inte, jag grät inte i floder, jag var inte hysterisk... jag var konstigt lugn men det fanns några smått tårar som dök upp lite emellanåt. Visst istället för och vara helt galet hyper gråtfärdig så kom där väll en del ord (inga fula) vilket gjorde att han fick nog och var påväg och säga tack och adjö! Visst jag borde egentligen hålla min mun stängd, men jag har så mycket hat i mig fortfarande. Mitt hjärta är fortfarande brusten och det kommer ta sin tid. Jag kan inte svara hur lång tid det kommer och ta. Jag önskar att jag bara hade kunnat byta ut skitet och inte ha någon som helst länk till aset! Tyvärr går det inte att undvikas. Vi kommer inte överens om vilka dagar för jul och nyår. Jag vill inte slänga runt pågen som en docka från en dag hos mig andra dag hos aset och sedan tillbaka igen. Jag har gjort upp ett förslag 11 år framåt och det gör inte så stor skillnad. Aset får fler dagar så han borde inte klaga. Jag skiter i vilket, bara min älskling slipper hoppa fram och tillbaka.
Det dröjer 1 månad till nästa möte (som alltid), varken hon eller han tyckte det inte var panik men vi har tjafsat om juldagarna förra mötet med och det blev inget gjort och om det fortsätter så lär vi väll inte bli klar tills det närmar sig december igen. Det är ju trots allt februari och snart har den månaden tatt sitt slut. Oh well, ska ta och göra lite hemma sysslor. Diska och sånt skoj.
XOXO
Kommentera