Det har gått ett par månader sen sist jag var här. Har haft behov av att få kräka ut mig men ändå inte. Sist jag skrev så fick jag värsta påhopp så det gäller och passa sig. Tydligen får man inte säga vad man tycker och tänker och inte heller dela med sig sitt vardagliga liv och kanske ger ett hopp till dem som är utsatt i samma situation som mig.
Oh well, en del har hänt och mina känslor från det förra livet har släppt en aning och mitt mående är bättre än någonsin. Visst har jag fortfarande mina perioder, men alla kan inte vara perfekt. Så är det bara.
Sen mars månad har det lugnat sig rätt så duktig tills nu. Jag började trivas med mitt ensama liv varannan vecka och jag började få ordning på allt som rör sig runt om mig.
(Nä jag vet jag har min man men nu är det min älskade son jag syftade på)
Det ska alltid finnas nått litet kryphål, nämligen har du haft det bra ett tag så ska du fan få dina dåliga dagar. Det har ju inte bråkas något så varför sluta? För nån dag sen så fick jag ett samtal och visst när man har hört halva saningen så kan det väll inte hjälpas, men att se mig som boven i det hela och att det är jag som börjar det är inte riktigt rättvist. Man är alltid två om det, så är det bara. Och att vissa ska lägga sig i är inte okej, för den personen har inget med saken och göra. Allt som rör sig med sonen är mellan föräldern och inget annan.
Annars?! Jo, har lite hopp om livet. Har börjat ta tag i saker och nästa år kommer det hända en del. Jag vill inte ge ut allt för mycket glädje, om jag gör det så kommer det och vända sig till något dåligt så vi håller det som det är.
Be well.
Kommentera