Resan blev lång och det var bara att ta sig i kragen, ta tag i livet och acceptera dessa förändringar. Nu med tiden har jag lärt mig och vara mer självständig, jag behöver inte känna att jag måste vara överallt för det ska vara så utan jag börjar tycka om att kunna sköta mitt eget utan att någon annan ska ha något och säga.
Visst jag hade inte klarat av detta utan min mans stöd och gå till hjärnskrynklarn har hjälpt mig mycket. Dock saknar jag den lilla stöden att ha en vän som lyssnar och bara är där oavsett. Tråkigt nog har jag förlorat en del av mitt umgänge. Det känns så iallafall och jag vill inte vara jobbig. Vem vill vara med mig, för det första jag flyttar från stan och för vissa är det tråkigt nog allt för långt att åka och jag kanske är en väldigt tråkig människa. Usel, duger inte till något.
Där finns en vän som jag verkligen saknar men det finns kanske inte hon och jag längre. Det skrämmer mig, jag kanske inte duger längre. Vad vet jag....
Kommentera