Vi närmar oss december, sakta, sakta. Jag har varit helt koko dom senaste veckor. Förbereder mig mentalt för det som ska ske eller kanske inte kommer att ske. Jag är sämst på att vara förberedd och få ut ord i rätt ordning är helt.... Fucked up!
Frusen och har kelat för mycket med katten känner jag, snoret rinner och jag känner mig helt hopplös. Försöker förstå vissa meningar, jag gör det men ändå lyckas jag vända på det. Helt vrickat och irriterad blir jag på mig själv.
Jobbet tbörjar segna rejält. Min vän Rutin är fortfarande i djupet och joddlar någonstans. Jag har verkligen tappat det, ingen lust för något. Jag bara går här hemma och gör inte ett skit. När det närmar sig mot kvällen ja då kan det bli fart i mig men då är det kanske redan försent.
Jobbade igår och visst skulle dagen börja med total förvirring, kunderna blev smått irriterad och det blev inte bättre. Sen blev det prat om hur gammal hen var och sen bara mitt i ingenstans, har du hört att hen har gått bort? Vad hände där? Varför ska du berätta sånt för mig, jag vill inte höra om nåns vän, kollega etc har gått bort. Visst det är jätte tråkigt att det har hänt och att säga till mig att vi kommer inte leva längre än typ 65 är ju jätte tråkigt. Livet är kort, för er kanske....
En del av mig känner att det har jag inget med att göra och en annan del börjar sörja för den personen. Bara ordet att få höra, gått bort eller dött så är min dag i princip förstörd. Det enda som snurrar i mitt huvud är dåliga tankar. Ibland har jag sån lust att säga, varför berättar du ens detta för mig? Jag är bara 31 år och jag har sökt efter döden sen jag var barn. Om jag hade fått välja så hade mitt tagit slut för längesen. Livet är aldeles för lång men vem vet jag kanske ändrar min syn på livet till något bättre.
