Varför ska jag ha så mycket och tänka på. Varför ska det poppa upp när jag väl lagt mig i sängen. Jag blir tokig. Var hos min hjärnskrynklarn och det kändes bra, det fanns vissa punkter som jag blev smått ledsen över men det gick över rätt så fort.
Jag börjar med små steg och tycka om livet. Att det jag har fått gå igenom en del förändring på typ 7 månader. Börjar hitta mitt struktur, smått får jag mitt system att gå som vanligt. Jag försöker ta det lugnt med onyttigheter, tränar och det viktigaste målet jag har är mina studier. Jag har ett tänkande där allt som jag lägger upp låter skit bra men jag tvekar.
Min största fara är att jag kommer ge upp och tvivla på mig själv och mina planer. Rädslan att misslyckas och känna sig oduglig. Jag vill kunna klappa mig på axeln och ge mig den beröm, stolthet. Du klarar det! Tvivel, ännu en gång kommer osäkerheten fram. Varför tillåter jag ens mig själv att se ner på mig. Varför skulle jag duga?
Jag är så fruktansvärt glad över att mitt liv har vänt sig till det bästa. Men, det finns alltid ett men. Kan man ha ett perfekt liv? Är det verkligen säkert att det fina jag har inte kommer försvinna? Är jag en sån bra person där jag är värd och få vara lycklig? Önskar att mina goda tankar hade kunnat ta över det dåliga, slippa oro att något dåligt kommer hända. Jag vill inte ligga i sängen och börja tänka en massa onödiga saker. Kan inte dessa lyckopiller hjälpa mig en liten bit till. Jag borde kunna bearbeta mitt negativa jag. Frågan är hur länge kommer det att pågå tills jag säger, stopp!
Jag pladdrar en jävla massa att jag knappt vet vad mitt syfte var egegentligen. Fuck vad ensam jag känner mig. Saknar familjelivet, ingen Isac som kramar om en.
Inte ens min man är hemma. Känner en stor skuld där med, medans han sliter så ligger jag här och oroar mig för ingenting. Jag borde inte ha någon oro, varför finns det kvar? Jag står imte ut!
Kommentera