Dagen började med fint väder, solen sken och denna dagen skulle ingen få mig att släppa några tårar. Det började väll helt okej när jag mötte på DET men när vi väl hamnade i ett annat rum så kom det en annan sida. DET har kännt sig illa behandlad. Min version förstör DETs rykte. Vem byr sig egentligen bara DET vet sin hela sanning och från min sida vet jag, fast DET nekar till den rätta sanningen.
Ännu mer skitsnack! Att du orkar!
Att vi skulle ha samma umgänge? Vilka då? Inte jag som sa upp bekantskapen och att nämna en person är lite dåligt. Snoka på, gör vad ni vill.... svårt att erkänna, bara lägg på en massa lögner och skitsnack!
Usch, det kommer ta sin tid innan jag kan lägga mig och känna lugnet i kroppen, är fortfarande smått upprörd från idag. Grät hysteriskt när jag gick därifrån (innan med från o till), paniken kom tillbaka. ÅNGEST! Jag ville inget mer, bara försvinna och slippa eländet. Ett avtal blev påskrivet, jag kände mig en aning kluven. För snart 1 år sedan föll min värld ihop och idag föll den ännu en gång. Jag hatar och få dessa bilder, bilder som visar gamla minnen och den lyckan som jag har sökt efter så länge. Att denna personen inte kan förstå hur sårad och sviken jag blev och självklart ska den skadan sitta kvar. Kommer jag någonsin våga ge allt? Trodde jag hade släppt det gamla, men tydligen inte.
Varför känns det som allt är emot mig? Det finns ingen lycka i livet, det är meningen att man ska tro att allt är bra tills den dagen du får en fet smäll. Den dagen väntar jag på, för vem är jag värdig för? Vem vill liksom hänga med mig resten av livet.
Jag är rädd, rädd för att vara lycklig. Att bli sårad och lämnad, vill inte vara med om det igen. Jag har kärlek runt om mig, men jag vågar inte släppa in den kärleken som ger. Jag vill, men jag kan inte... Vilse.
Kommentera